Vår äldsta, Lovelia, fyller 6 år om några veckor. Det känns så himla stort på något vis? Jag vet inte. Hon är så klok och förståndig nu, börjar skolan detta år och ja, hon känns inte som ett litet barn längre. (För att inte tala om tänderna hon tappar)
Faktum är väl, att hennes småbarnsår är förbi. Fy vad sorgligt det där kändes att skriva!
Det är så mycket blandade känslor när jag stannar upp och ser på henne. Självklart är det spännande och roligt att följa hennes utveckling och se henne bli äldre. Jag är så stolt över den person hon är. Men det är samtidigt så väldigt vemodigt. Alla gånger när hon var liten och småbarnstiden var så intensiv och man önskade att tiden bara skulle gå, att barnen skulle bli större.. Åh. Nu vill man istället spola tillbaka tiden för att få uppleva allt igen. Jag skulle säga till mig själv att stanna upp och vara närvarande på riktigt, njuta och påminna mig om att det är en kort tid, som aldrig kommer igen.
Men varje dag är en ny början. Jag försöker återkomma i dessa tankar när det trotsas, bråkas, skriks, långa nattningar och tidiga mornar. För livet händer, här och nu.
Min älskade fina tösabit. Tänk att just du var en liten ärta i min mage, växte och blev en egen individ. En perfekt blandning av din pappa och mammas kärlek.
Åh jises, nu rinner tårarna, det är så vemodigt och jag känner igen mig i dina tankar. Tänk att hon blivit så stor, hon som nyss låg i din mage, som nyss var en liten bebis. Finaste Lovelia ? Snart skolbarn och allt ?❤
Eller hur!! Helt otroligt vad tiden springer iväg. ❤️